Jag vet, jag har återigen blivit kass på att blogga.
Det beror nog mestadels på att jag inte mår bra.
Idag tog jag tag i saken, och åkte till läkaren. Jag fick diagnosen svår utmattningsdepression.
Det känns som en tyngd har lyfts från mitt bröst.
Jag har mått dåligt i 4 år, men det har blivit värre senaste tiden.
Det som fick mig att ta det här steget är att mina nära och kära påverkas, och att situationen är ohållbar även för mig själv.
Det är pga av min "sjukdom" jag inte hör av mig till mina vänner, det resulterar i att alla är mer eller mindre arga och besvikna på mig. Det gör inte att jag mår bättre.
Det är delvis därför jag skriver om det här.
Jag vill att ni som läser ska veta varför jag inte hör av mig, varför jag inte "vill" träffas. Men jag skriver också för att jag måste sluta skämmas över att jag är deprimerad! Jag fattar inte själv varför det ska va normalt i mina ögon när andra mår dåligt, men när det gäller mig, då är det bara pinsamt och ett tecken på svaghet.
Jag måste ändra mitt tankesätt, och mitt liv!
Jag har fått tabletter som ska hjälpa mig, men resten av jobbet måste jag göra själv.
Jag måste skaffa ett nytt jobb. Det är PRIO! Det är ju där problemet ligger.
Jag ska fixa det här... Jag behöver bara lite tid...
Jag kan inte längre se min kuk!
15 år sedan
