Neråttjack

Jag fattar inte varför jag hoppas ens.
Jag har hoppats och litat och önskat i så många år...
En av mina absolut närmaste vänner på högstadiet är narkoman. När vi var yngre och hans mamma kastade ut honom var det hos mig han fick bo, det hände mer än en gång kan jag säga! Vi var riktigt tajta...
Han har alltid funnits i mitt hjärta, som VÄN. Han har tittat mig i ögonen och ljugit så många gånger. "Jag är ren, jag lovar." Jag har spillt så många tårar pga honom. Jag min idiot har ju trott honom varje gång...
Men det är ju så en narkoman fungerar, det har jag fått lära mig då jag har flera bekanta, och släktingar som är/varit missbrukare.

Den vännen gick precis förbi utanför, och jag min dumme fan ropade på honom. Jag lär mig visst aldrig. Jag skulle ha varit tyst. Han var hög som Bjurhovdatoppen, så klart. Men skyllde på baksmälla, jo tjena! Besvikelsen kom på besök igen.

Jag har sett så många liv gå åt helvete pga droger... Så många fina människor som blir till monster. Barnen tas ifrån dom, när flickvännerna tröttnar och flyr.
Hela livet raserar, och då finns drogen där som tröst.
En ond jävla cirkel...